Sov gott lilla morfar

06.45 den 25 september somnade min morfar in i den eviga sömnen. Han har under många år varit sjuk i altzeimers och har även haft problem med envisa, elaka infektioner. Nu slipper han äntligen det.

Min morfar kommer jag att minnas som tyst, trygg, snäll och rolig. Han sa alltid till mig när jag var liten att så fort han blev pensionär så skulle han köpa en arbetshäst. Ni kan ju tänka er hur mycket jag tjatade på honom att gå i pension :-) Det blev dock ingen arbetshäst när pensionen kom, det fanns ju inte direkt någon plats för hästen att bo på, hade det däremot funnits en plats så skulle jag inte blivit förvånad om där hade stått en arbetshäst.

Nu slipper han iallafall att ha ont och slipper den där hemska altzeimersen. Nu får han chansen att förbereda himlen för mormor och hennes ankomst.

Sov gott lilla morfar ❤️

Töm och glöm?

Ikväll ska min lilla lägenhet tömmas och ett annat par ska flytta in. Jag har valt att hyra ut min lilla etta i ett år för att jag ska bo på riktigt med min pojkvän. Har så svårt att släppa taget om saker så det här var absolut det bästa alternativet.
Så ikväll ska alltså källarförrådet och lägenheten tömmas helt och hållet och jag har i stort sett ingen aning om vad som finns där. På torsdag lämnas nycklarna över och jag är utan lägenhet ett helt år.

Plugg och tankar

Hej!
Nu var det ett tag igen sen sist. Har suttit med näsan i skolboken den senaste tiden och har knappt hunnit med annat än jobb och plugg.
 
Däremot har jag en aktivitet som jag värdesätter högt en gång i veckan och det är min ridlektion på ridskolan. Varje onsdag åker jag dit, med små små fjärilar i magen. Mest pirrig är jag för att jag aldrig vet vilken häst jag ska rida på. Det är också ofta mitt största bekymmer, nervositeten. 
 
Jag började rida för lite drygt ett år sedan. Var ganska ovan men relativt orädd. För ett par veckor sedan hände dock något. Jag vet egentligen inte vad eftersom jag inte var rädd just då. Obehaget kom någon vecka efteråt. Vi hade lektion med bommar. Jag hade min favorithäst, en valack med lite läktarspöken, och jag var suppertaggad för att få studsa över lite låga "hinder". Det gick bra till en början av lektionen tills han blev skraj två-tre gånger och började springa med mig. Jag satt kvar, inga problem och då upplevde jag det inte som läskigt. Däremot har den där känslan satt spår i min kropp. Känslan av att tappa kontrollen när hästen blir rädd och bestämmer sig för att dra! Jag sitter bara och väntar på att det ska ske på vilken häst jag än rider nu. Jag har ännu inte suttit igen på hästen som gjorde detta med mig och jag tror att jag skulle kunna komma över min känsla om jag fick möta den på nytt. Jag har även pratat med min ridlärare och bett om att få backa ett steg tillbaka och att jag vill sitta på lite trygga, "snälla" hästar igen för att få tillbaka lite självförtroende och mod. 
Så jag hoppas att nästa gång vi har bommar att jag får en riktigt snäll häst utan hjärnspöken.
 
Lite kvällstankar såhär en söndag....